Att vända sorg till kraft

Denna höst och vinter har verkligen varit omtumlande. Jag har upplevt både stor glädje och stor sorg. Starka känslor som ibland blivit övermäktiga. Men det är en del av livet och nu stundar snart en ny spirande vår!

 

SMÅLANDS AKADEMIS KULTURPRIS

I november 2020, strax innan barnens höstlov, fick jag äntligen berätta för alla att jag erhållit Smålands Akademis kulturpris! Det var en fantastisk stund på Smålands museum då jag pirrig i magen fick vara med på presskonferens med de andra pristagarna.

Att få bekräftelse om att vara på rätt väg, en signal att det jag brinner för – beröra genom mitt skapande oavsett om det är i måleri, glas eller toner – faktiskt når ut och träffar andra människors inre. Till och med till en jury i anrika Smålands Akademi. Vilken oerhört stark känsla!

Virvlande röda och gula höstlöv och trött november sol. Lyckan på kvällen med lilla familjen, skåla och fira. Dagen efter reser jag och mina barn upp till mina föräldrar i Strängnäs.

Fina varma dagar med kärlek. Deras stolthet över mig som ett skimmer. Men ett stråk av oro drar över mig när vi ska åka hem. Pappa är så trött. Plötsligt ser jag så tydligt att han åldrats enormt på detta långa oroliga år.

 

JULTID I ORO OCH SORG

Så kom december med julljus och försök att mota känslan av obehag om pandemin på dörren. Lite snö och frost och en förhoppning om en lugn fin jul.

Telefonen ringde på julaftons morgon. Bland virvlande snöflingor, utomhusglögg och skratt från barnens lek stannade livet upp och mattan under mina fötter drogs bort. Pappa var svårt sjuk och kanske hade han bara några dagar kvar i livet.

Jag minns mörkret utanför lasarettet och lampornas kalla ljus. Den skoningslösa kylan som trängde sig in i märg och ben. Kroppen som skakar av okontrollerad gråt. Så lugnet i rummet. De tända ljusen som stilla brinner vidare som om ingenting hänt. De otroligt vänliga och kunniga sjuksköterskorna och läkarna som inger lugn i allt det ofattbara.

Min spruckna röst som ekar i rummet. Jag sjunger för pappa. Nattskuggor flyr över vår sommaräng. Tonerna flyger och jag tänker att det är någon annan som sjunger. Är det verkligen jag som är här?

Stilla regn mot rutan. Där ute pågår livet som vanligt. Människor förbereder nyår och skyndar hemåt från bussen. Men här inne just nu, här är det stilla.

Döden är så ogripbar och ändå så definitiv. Det finns inget grått mellanting då den slutligen anländer med sin mörka vind. Det är liv eller död.

 

 

LJUSET ÅTERVÄNDER SAKTA

Nere i ateljén stod färgerna första tiden hemma torra och dystra. Dukarna var kliniskt vita som sjukhusets väggar. Och tomheten och svärtan ekade inuti i mig.

Men en dag ramlade ett foto av pappa ut ur min dagbok. Där var han och jag med ett stort leende på läpparna! Genom tårarna började jag skratta och så kom minnet upp av den där sista veckan i november. Vad pratade vi mest om? Jo det var ju den där BOKEN! Min bok och evighetsprojekt som han sa – ”Men skriv klart!! Gör det bara!” Jag måste skriva klart boken om mig, mitt liv och min konst. Det hade han verkligen velat.

Tillslut städade jag upp runt datorn, satte fotot på pappa och mig bredvid och drog igång på allvar med att få klart det projekt jag arbetat med så länge. Och sakta men säkert kom orken långsamt tillbaka.

 

 

BOKEN BÖRJAR TA FORM

Under de första dagarnas skrivandets kom ett minne upp. Minnet av pappas och mina händer, vi brukade jämföra dem. Hans långa smala seniga fingrar. – Konstnärshänder, sa han. Du har dem med. Ärvt dem av mig, tillade han stolt. Så brukade han omsluta sin hand runt min. De pepparkaksbruna intensiva ögonen mötte mina. ”Gå din väg Emilia. Hitta den, och följ sommarvägarna i din själ.”

Nu faller vårsolen in på mig i köket i lilla Munkatorp. Det är tidig morgon och snart slår våren ut i full kraft. Trädgården börjar vakna till liv och svartvitt börjar långsamt åter bli till färg. Boken växer fram i sin egen takt och jag har börjat måla igen. Färgerna läker och ger energi. En ny utställning är planerad i maj i Linköping och boken ligger snart färdig för tryck.

Jag vill tro att pappa Gösta bor där i solens strålar. I den karmosinröda färgen och i det indigoblå. I blåklockans spröda skönhet och i havets vilda vågor. I näktergalens sång i den ljusa vårkvällen.

 

ATT VÄNDA SORG TILL KRAFT

Att vända sorg och mörker till något annat än smärta är inte möjligt då man är mitt uppe i den och så ska det också vara. Det finns bara bottenlös sorg och den måste få sin tid. Men med små steg och tid går det att komma vidare. Och mörkret blir tillslut till en kraft som får nya rötter till liv och inspiration och grönska.

I trädgården ser jag plötsligt de första snödropparna titta upp så späda, men ändå så starka.

Jag faller ner på knä ner på den fuktiga jorden som bär mig. Vill fånga våren i en bild. Tänker när jag ligger där i myllan att inför livet knäfaller vi alla och blir rörd över naturen och livets kraft.

Må gott nu du som läser detta och njut av vårsolens läkande strålar och glöm inte att följa den där sommarvägen du har i din själ!