Efter en känslosam och vilsam sommar så kommer en händelserik höst i mitt liv. Jag ska äntligen lansera min bok ”Färg och frihet”. Ett projekt som startade redan 2016, men som varit mest aktivt sedan hösten 2020. Boken är en resa genom mitt liv, illustrerad både med vackra foton, målerier och berättelser från olika tider. Jag har själv skrivit all text, vilket jag är mycket glad och stolt över. Nedan bjuder jag på ett kapitel ur boken. Ett kapitel som handlar just om mitt måleri och processen då jag skapar.
Fotograf Sofia Regnander
TIDEN PÅ PALLEN
En fråga jag ofta får på utställningar är ”Hur lång tid tog det att måla den här målningen?” Vi vill gärna tro att ett dyrt konstverk ska ha tagit år av målande med massor av lager. Och visst kan det vara så. Men lika ofta är det just det enkla, snabba och intuitiva penseldraget som blir det mest ärliga och drabbande verket.
En annan konstnär som ofta fick frågan om hur lång tid det tog att måla en tavla, blev trött och svarade till slut: ”Jag är 70 år och det är så lång tid det tagit att måla den här tavlan.”
Det är ju så att måleri också handlar väldigt mycket om mellanrummen, den tid då man inte målar. Tiden på pallen som jag brukar säga. När man sitter och tittar. Om jag hoppar över den biten i processen händer det ofta att jag missar en nyckel till vart målningen vill. För det är inte ”bara” att bestämma sig, så här ska det bli. Det är när det är som bäst samspel mellan mig, min teknik och själva måleriet som verket får liv.
SKÖNHETEN I DET ENKLA
Det är lätt att förstöra en bra grund under stress. För mig och för de flesta konstnärer går målningar in i olika skeenden och faser. Ibland kan en första skiss, det som jag tänker ”bara” ska bli grunden, få något självklart och luftigt i sig. Då måste jag välja väg. Antingen fortsätta att arbeta vidare, och då blir det oftast många lager, eller helt enkelt våga stanna i det enkla självklara uttryck som jag just fångat. En sådan målning var ”Sensible”. Just den dagen minns jag väldigt tydligt.
Utan att tänka njöt jag bara av all gul färg som jag vräkte över duken. Nästa dag slog jag mig ner på min pall och då så såg jag plötsligt kvinnans axlar och huvud i mitt inre, och hur hon graciöst vände sig bort från betraktaren mot den zinkvita duken. Klänningen var redan där i det gula. Med några få koldrag växte hon sedan fram.
MÅLNINGARNA SOM VÄXER ÖVER TID
Andra målningar kan följa mig i ateljén i flera år. De kan ha ställts ut på galleri och när jag ser konstverket på väggen så är det något i mig som skaver. Jag har varit för snabb med att få den färdig. Inte låtit målningen få den tid den behöver. Många gånger har jag tröttat ut min gallerist med att väsa och peka under en vernissage. ”Den målningen måste ner. Nu!” Sen har kvinnorna fått åka hem till Småland och ateljén igen, flera färger och lager har skrapats av och nya har lagts på.
Men det är sedan extra fint när just de målningarna hittar sin ägare. När någon kliver rakt in på en utställning och säger: ”Det verket … åh! Jag måste få ha det i mitt hem”. Känslan är så stark, som om det förlorade barnet äntligen hittat sin plats och sitt hem. I de stunderna får jag ibland svälja mina tårar.
Stor konst kan alltså inte mätas i tid. Och vad är egentligen stor konst? Konst blir stor hos betraktaren. Om ett konstverk möter en annan människas väsen och själ. Då är det ointressant med tiden och vad det kostar eller om konstnären är känd eller inte. Det är det där mötet, tycker jag, som är det starka.
UTSTÄLLNINGAR UNDER OKTOBER
Jag vill avsluta med att skriva att det kommer hända mycket under oktober. När många restriktioner försvinner öppnar även utställningar och mässor upp igen. Hoppas jag får träffa dig på någon av dessa tillställningar!
Stilla morgon i soldis. svepande klänningar, spetsar och tyll. En blick som dröjer sig kvar i hjärtat. Den varma innerliga kramen från något av mina barn. En sen sommarkväll med de bästa vännerna. Det är sådant som inspirerar mig i mitt måleri och i mitt skapande.