Om drömmen om en trädgård och vägen till att hitta hem

När jag var liten var min mamma väldigt mycket i trädgården. Hon hade antingen händerna i jorden eller bland penslar, färg och garn. Jag tyckte allt utom färgen var tråkiga. Så tråkiga. Det gick inte heller att ha klänning när jag skulle hjälpa till med ogräset och smutsig blev jag. Nej jag ville hellre klä ut mig, sjunga och fantisera.

DRÖMMAR KAN FÖRÄNDRAS

Jag drömde om stora scener, klackskor och böljande klänningar. Dock älskade jag alltid att binda vackra buketter. Känslan att ströva runt i naturen och att plocka blommor. Doften och lugnet. Lyckan när man sätter dem i en vacker vas eller en liten kruka.

Så växte jag och blev äldre, glömde bort den där lilla flickan i mig. Sjöng, övade, kämpade. Utbildade mig i många år och fick tillslut förmånen att stå på scenens tiljor. Åkte till New York, min stora dröm och levde livet.

Men någonstans där runt åldern 28-30 så började en ny längtan och dröm i mig ta form. Jag märkte mer och mer att jag längtade efter andra saker i mitt liv. Någonstans långt inne i mig dök buketten upp. Jag började minnas min barndom, lyckokänslan att plocka blommor, känslan av friheten i naturen. vart hade jag förlorat den som jag alltid tyckt var så viktig?

Trots att jag varken hade en man i mitt liv eller barn kände jag mig inte alls fri, snarare låst i en form att vara perfekt i min sång och musik. Jag älskade att sjunga men prestationen låste mig. Det fanns alltid de som hade kommit längre, var bättre, yngre, mer ambitiösa. Jag jämförde mig ständigt i tysthet och kände mig mer och mer misslyckad.

Jag längtade efter jord under naglarna, inte något lack, färg på jeansen inte sidenklänning. Grönska inte stadsliv. Jag ville vara dirigent, regissör och sångerska – allt på samma gång i mitt skapande. Följa min egen sommarstig i själen.

ATT VÅGA FÖRÄNDRA

Så sakta men säkert började en ny dröm bortom scenen och skalövningar ta fart i mitt inre. En målbild och längtan som innefattade barn, kärlek, natur och måleri. Sång och musik men i en friare form. Men sådant kommer inte på beställning som vi alla vet…

Vintern 2006 kom jag hem efter en månad i USA, och på vårkanten dök han upp – kärleken som förändrade allt. Ett år senare föddes Lea vår dotter och efter det Albin, vår son. Tack vare mina barn, kärleken och massor av pepp från mina föräldrar vågade jag sakta men säkert lämna operan bakom mig och istället för att sjunga från scener måla de starka kvinnoporträtt som finns i operans värld. Nu har jag även kunnat ta upp sången igen men med lust istället för prestation.

Tillslut hittade vi också vårt drömhus i Småland. Bland ängar och sjöar i vackra lilla byn Tolg strax utanför Växjö. Härnere har vi sakta sedan 2013 byggt upp vårt hem och trädgård steg för steg. Med huset från 1905 i fokus och en vildvuxen trädgård som förvandlats till något mer som liknar en park eller ska göra om några år ;-)!  Jag är  dock mer förtjust i det vildvuxna i en trädgård än vad min kärlek är  som är mer för ordning och reda. Men vi hittar en balans. Varsamt har vi behållit blommor och kryddor som fanns i trädgården då vi köpte vårt  hus blandat med nytt.

Vi odlar grönsaker och att veta att barnen ätit potatis, rödbetor morötter och sallad stora delar av sin barndom som inte är besprutad känns väldigt gott och värt allt slit. Nu är det inte jag som sliter så hemskt mycket i trädgården, jag målar mest och fotar allt det vackra och äter av allt gott det mesta arbetet står min man för i trädgården.

Skulle bara jag ha hand om den skulle det nog vara total kaos. Tur att vi är två! Idéerna, planerandet och drömmarna har vi tillsammans, krattande och rensande av ogräs. Det är underbart att ha projekt ihop och man växer som familj av det. Nästa helg hoppas vi få börja skörda sparrisen som nu växer massor.

EN BALSAM FÖR SJÄLEN

Att sätta fingrarna i jorden fungerar för mig som ett balsam. Telefonen får ligga inne och tiden försvinner precis på samma sköna sätt som när jag målar. Att drömma om nästa års tomatsorter och om den där liljan verkligen kommer bli som på bilden är härligt.

Nu har jag hittat tillbaka till den där frihetskänslan som jag hade som barn, nu går jag och min son på promenader de kyliga vårkvällarna och binder buketter av pärlhyacint och snödroppar. Han tycker också att det är jättetråkigt att rensa ogräs men underbart att sätta buketten i ett glas friskt vatten på köksbordet, och njuta av doften av frihet som naturen och trädgården ger. Att hitta hem tar tid, och kanske kommer min dröm förändras igen. Men just nu känner jag djup tacksamhet för min familj, mitt skapande och min trädgård som vaknar till liv. Jag ska jag stanna upp och njuta av våren och sommaren i denna spröda nya tid.