Nostalgi – min bildvärld, barndom och rötter

Detta blogginlägg skulle jag ha publicerat för cirka två veckor sedan. Nu har viruset satt sina klor i hela vår värld och inget känns som förut. Jag tänker inte ägna så mycket tid åt det just i denna text, det finns dom som kan så mycket mer i ämnet så jag överlåter det åt dem. Däremot vill jag sprida något annat än domedagsprofetior och ångest. Glöm det för en stund och läs en text om minnen, rötter och var en konstnärs bildvärld kan komma ifrån. Kanske kan det vara skönt att läsa om något annat en liten stund.

Minnen från barndomshemmet

På sportlovet var jag i mitt barndomshem. Det som finns kvar då huset där jag är uppväxt i Vaxholm fått nya glada ägare. Huset i lilla Skärkdalen ligger precis vid kanten av Sveriges högst belägna väg – Flatruet. Denna lilla vackra dal betyder väldigt mycket för mig.

Eftersom det också alltid varit säsongsboende för mina föräldrar sedan 70-talet och det ligger rätt ensligt så har tiden däruppe i huset stannat av en aning på ett väldigt fint sätt. Visst har jag och min lillebror, som nu är två meter lång och har egna fina ungar, anpassat och gjort om en del – men kärnan är densamma. Framförallt alla gamla lådor med minnen i, foton och en hel del dukar, porslin och möbler.

Somrarna där var långa och eftersom mamma och pappa hade fria yrken så gled ofta sommaren in i höst. Mamma skapade i textil och akvarellfärg och pappa skrev många av sina mest älskade sånger däruppe i vidderna. Mamma bodde även själv långa perioder med oss två barn utan körkort däruppe då pappa var på turné runtom i Sverige.

Min stora idol öppnade vägen till operavärlden

I år hittade jag långt under ett bord en stor kartong med gamla teckningar från jag var 5 -12 år. Även programblad från min första stora idol i livet – den legendariska operadirektören Tomas Jahnke, som bedrev sommaropera flera år ute på Kastellet i Vaxholm där jag är uppväxt.

Som 10-åring, ständigt klädd i klänning, levandes i en egen fantasivärld var den nya grannen på Hamngatan i Vaxholm som en skänk från ovan. En karismatisk man utan fru eller barn som sydde alla kläder till sina föreställningar själv, var operadirektör och regissör och skrev böcker om att gå sin egen väg och inte följa Jantelagen utan Jahnkelagen – som var nåt helt annat. Tomas blev min bästa vän och idol.

Det var då operavärlden öppnade sitt draperi och svepte in mig i drömmar om vackra klänningar. Höga toner och sorgliga dramatiska slut, där primadonnan dör en hemsk ryslig död i ett hav av spetsar i slutet av föreställningen. Att öppna den där kartongen med minnen var magi.

Ofta frågar folk mig var min bildvärld med de kvinnliga gestalterna kommer ifrån. Rötterna till mina kvinnor är från min tid i operans värld, som jag levde i många år som vuxen, men insåg att de startade redan på Vaxholms kastell.

När jag dök ner bland dessa teckningar och långa sagor jag skrivit med drottningar och prinsessor blev jag väldigt rörd. Där var nyckeln till mitt nuvarande konstnärskap. Vi var långa perioder i Skärkdalen och däruppe skapade jag min egen värld, precis som hemma i Vaxholm i vår förtrollade trädgård bredvid operadirektörens hus.

Barndom då och nu

Kanske borde jag saknat vänner de långa perioderna i fjällhuset. Inte många i min egen ålder fanns där mer än min lillebror. Men jag har inga minnen av att jag hade tråkigt.

Inga ipads eller tv-spel fanns. Inga sms från andra barn eller kompisar som påpekade vart dom var och hur kul dom hade eller vad de hade på sig och vilka dom var med. Jag skapade, och lekte med min bror. Ibland kom kusinerna på besök, vi vävde bakade och plockade svamp.

Ibland kan jag tycka så synd om de barn som växer upp nu, de flesta klistrade framför skärmar och spel. Och vuxna blir de väldigt fort. Det ska jämföras och kollas av, vad har hon på sig? Vart ska de åka?

Äventyret i skogen, att våga smyga förbi en övergiven lada. Att inte bry sig vad man har på sig. Allt det där är så viktigt för att i bruset hitta sig själv. Jag tror att det har präglat mitt kreativa sinne och att jag vågat gå min egen väg mycket på grund av de åren som barn.

Lyckan att sitta däruppe i min mammas gamla ateljé med mina barn och visa bilder och teckningar är så djupt starkt. Sen tycker dom såklart att det verkade vara rätt trist då för 100 år sen som dom säger och dom skrattar gott åt fåniga hattar och konstiga utsvängda jeans. Någon sa att man blir mer nostalgisk med åldern och det tror jag stämmer väldigt väl.

Det är en ny skön känsla som jag omfamnar.

Utforska din fantasi!

Så kasta inte allt är min uppmaning till er som är duktiga på att rensa ut! Spar något av det gamla och berätta sen för barn och barnbarn om lusten till äventyr utanför mobiler och surfplattor. Det är det äventyret som är verkligheten och som skapar vem du är och vem du är ämnad att bli. Speciellt nu i dessa tider av eventuell karantän och när vi inte ska vara så sociala som vi brukar är det ett utmärkt tillfälle att utforska sin egen fantasi. Att ha tråkigt är det bästa som finns för din kreativitet !